Profiler > Elizabeth är good enough

Elizabeth är good enough

Det fanns en tid då Elizabeth Gummesson var glad när hennes middagsgäster fick magsjuka och avbokade. Inte för att hon inte ville träffa sina vänner utan för att hon hade så höga krav på sig själv. Nu har hon sänkt ribban till en nivå där det faktiskt går att nå den och blivit en av landets mest anlitade föreläsare och coacher på köpet.

3 september 2009, uppdaterad: 28 maj 2013

Text: Astrid Feldreich

Elizabeth kommer cyklande till vår mötesplats på Café Cinema, hennes favoritfik i närheten av bostaden på Söder i Stockholm. Med sig har hon en rosa filofax som mer liknar en bok än en almanacka. Förra veckan var hektisk, förklarar Elizabeth när vi slår oss ner vid ett fönsterbord för att njuta av den första soliga dagen på en vecka. Som en av Sveriges mest populära föreläsare och coacher blir det mycket att hålla reda på.

Botad perfektionist
De flesta har nog sett, hört eller läst om Elizabeth i något medium det senaste åren. Efter att ha ignorerat alla varningsklockor och nästan dött två gånger på grund av stress och snudd på övermänskliga prestationer valde hon att följa sitt hjärta och blir författare, föreläsare och coach. Hennes första bok Good Enough fick mycket uppmärksamhet och handlar om att lära sig att hantera perfektionism. Skillnaden mellan normala krav och perfektionism är enligt Elizabeth att perfektionister aldrig blir nöjda. Då en vanlig människa gör sitt bästa och känner sig tillfreds med sin insats höjer perfektionisten ribban och pressar sig själv lite till.

– Det är som om du skulle springa Lidingöloppet och flytta målsnöret framför dig hela tiden, förklarar Elizabeth med sitt rika bildspråk. Under intervjun illustrerar hon ofta sina teorier med hjälp av gester och smarta liknelser som gör det lättare att förstå abstrakta tankar.

Elizabeth är noga med att förtydliga att hon inte uppmanar någon att bli soffliggare. Visst ska vi fortsätta sträva mot nya mål. Det handlar snarare om att lägga sin energi på rätt saker och prioritera bort det som är onödigt. Innan Elizabeth blev sjuk av all perfektionism arrangerade till exempel perfekta middagar flera kvällar i veckan. Och det var inte direkt spontana kompisbesök med spagetti och köttfärssås. Allt var perfekt in i minsta detalj. Från designade inbjudningskort till trerätters menyer byggda på höjden.

– Jag har fortfarande middagar. Men utan att planera en månad i förväg eller ha allting klart och städat när gästerna kommer. Förut tyckte jag nästan att det var skönt om någon fick magsjuka och avbokade. Nu har jag mest spontana vardagsmiddagar med folk som kommer förbi. Det bestäms samma dag - folk ska ju ändå äta. Jag har bytt uppklädda lördagskvällar mot nedklädda torsdagar, säger hon.

Kraven ökar
Perfektionismen tycks ha eskalerat i takt med att samhället – eller som Elizabeth säger, du och jag - ställer allt högre krav på prestationer.

– Vi ska lyckas inom alla områden i livet. I skolan, på jobbet, i hemmet och på fritiden. I dag är det inte bara att skriva in barnen på fotbollsskola. På köpet kommer tipsrundor, bullbak, resor och lottförsäljning. Frågan är om vi tror att andra förväntar sig saker som de faktiskt inte gör. Vi vet egentligen inte vad andra har för förväntningar på oss. Mitt råd är att vara rak i kommunikationen och fråga. Oavsett om det gäller en relation, skolavslutning eller en arbetsuppgift.

Men finns det inte människor som faktiskt inte vill bli botade från sin perfektionism?

– Vet du, jag tror att alla innerst inne vill bli fri från den. Men priset för att släppa kontrollen är så pass högt att man inte alltid vågar. Du vet vad du har men inte vad du får, säger hon och tittar ut genom fönstret.

Elizabeth menar att vi många gånger lägger över ansvaret på andra människor istället. Om bara min man plockar undan mer. Om bara kollegan ändrade sig skulle allt bli bättre. Men i samma stund har vi gjort oss själva maktlösa.

– När jag coachar en person med den inställningen brukar jag fråga; vad hade du för roll i situationen? Hur kunde du agerat för att förändra den? Varje situation är viktig. Vi sätter våra egna gränser och måste tro att förändring är möjligt. Det finns ett uttryck som lyder; livet ger oss ledtrådar om hur framtiden ska bli, säger hon.

Ny bok på gång
Efter bok nummer ett fick Elizabeth blodad tand och började direkt leta efter ett nytt ämne. Snart finns bok nummer två, Svartsjukeakuten, ute i bokhandeln.

– Du kan stoppa vem som helst på gatan här utanför och jag lovar att 99, 9 procent antingen själva är svartsjuka eller känner av någon som är det. Svartsjuka är verkligen tabu ändå har vi accepterat att den finns, vilket verkligen är motsägelsefullt Vi kan åka till månen och bota cancer, men inte svartsjuka. Min bok är en guide för hur man kan hantera och förebygga svartsjuka, förklarar hon.

I grund och botten handlar det om självrespekt. I alla beteenden kommer vi långt bara vi förstår bakgrunden till varför vi handlar som vi gör. Argumentet att det skulle vara pinsamt eller pikande att ge bort en bok som Svartsjukeakuten avfärdar Elizabeth bestämt.

– Vi ska ju hjälpas åt och stötta varandra. Det är att bry sig om sina medmänniskor och vilja dem väl. Om jag har en väninna som har problem med svartsjuka vill jag hjälpa henne och inte titta åt ett annat håll. Förhoppningsvis har man som jag ett gäng kompisar som kan agera ”livvakter” när de märker att man ramlar in i dåliga mönster, säger hon.

Coachar för fullt
Att hjälpa människor har alltid varit en drivkraft för Elizabeth. Tidigare arbetade hon som journalist på bland annat TV 4 och jobbade bara ideellt för bland annat BRIS.

– Jag älskar att arbeta med människor och har lätt att få förtroenden. Eftersom jag brinner för hjälparbete tänkte jag att det måste finnas ett sätt att dra in en inkomst på mitt intresse. När man har ett fast jobb med semesterersättning är det svårt att släppa taget om tryggheten och följa sin dröm. Men för drygt tre år sedan tog jag steget och började coacha. Jag är en person som vill utveckla och utmana sig själv. Samtidigt vill jag inte hoppa mellan olika yrken utan att ha någon djupare kunskap.

I sitt jobb som coach möter Elizabeth allt från privatpersoner som varit med om flodvågskatastrofen till kontorsgrupper och toppchefer inom näringslivet. Hon har nyligen utbildat sig till sorgbearbetare för att bredda sin kompetens.

– Oberoende av bransch och position är det alltid lika roligt. Det kan handla om att stötta någon i en ledarposition att ta ett obekvämt beslut. Eller gå in och förändra negativ gruppdynamik. När jag exempelvis coachar en chef ger det alltid ringar på vattnet i form av en bättre arbetsmiljö för alla på kontoret. Ofta upplever chefer att det är ensamt på toppen och behöver någon annan än sina närmaste att bolla idéer med, säger hon.

Elizabeth föreläser också om kvinnligt ledarskap och hur kvinnor ska undvika fallgroparna på vägen mot toppen.

– Kvinnor måste släppa rädslan för att inte bli omtyckta av alla och bilda några extra lager hud. Som chef kan du inte vara en i gruppen. Jag brukar inte generalisera men jag tror att kvinnor kan ha svårare för att folk snackar skit om dem. Samtidigt som många tar på sig mer arbete i hemmet självmant. Släpp kontrollbehovet och viljan att bli omtyckt, tipsar hon.

Plötsligt ringer telefonen, som är på i fall Elizabeths barn behöver nå henne. Men istället är det träningskompisen Blossom Tainton på andra sidan luren.

– Det blir så kul att träna med henne, vi skrattar hela tiden. Jag kan verkligen rekommendera att anlita en personlig tränare som inspirerar till stordåd på gymmet, säger Elizabeth när hon lagt på.

Utmanar sig själv
Vi fortsätter prata om kontrollbehov och viljan att möta sina inre demoner. Den som anlitar Elizabeth får börja med att öva på att släppa kontrollen över enkla saker i vardagen som kan tyckas ofarliga. Själv arbetar hon fortfarande aktivt med situationer som känns skrämmande. Under sina föreläsningar berättar hon gärna om sitt eget arbete för att fortsätta utvecklas som person.

– Jag var sommarpratare i P1 i somras. När jag fick frågan om jag ville spela in programmet i förväg eller sända live såg jag direkt ett stort köttben framför mig. Att prata i radio är en utmaning i och med att jag inte kan kontrollera vad som händer i en direktsändning. Tidigare hade jag blivit livrädd. När jag började föreläsa ställde jag mig alltid bakom talarstolen och blev glad om jag bara fick några få minuter att prata på, berättar hon.

Det är svårt att tänka sig att någon med så mycket positiv energi som Elizabeth stå gömd bakom ett podium och trycka. Ändå tog det lång tid innan hon kunde slappna av i rollen som föreläsare.

– Jag minns särskilt en gång då jag skulle föreläsa på Cirkus i Stockolm inför 1 600 personer. Då bestämde jag mig för att inte förbereda mig alls utan bara gå efter magkänslan. Jag hade strikta order om exakt hur länge jag fick prata, och var otroligt nöjd över att jag lyckades hålla tiden exakt på sekunden – utan något inövat manus. Dessvärre hade konferencieren gått och fikat. Så när publiken tackat av mig med applåder stod jag där och väntade på min blombukett ensam på scenen. Ingen kom. Då fick jag improvisera, skrattar Elizabeth.